- Bin tillverkar honung av blomnektar, inte av pollen.
- Enzymer från bina bryter ner sockerarterna i nektar och omvandlar den till honung.
- Bina fläktar den lagrade nektaren med sina vingar tills det mesta av vattnet har avdunstat.
- Mad honey tillverkas på samma sätt, men av rododendronnektar.
En sked honung är resultatet av tusentals besök hos blommor, en kedja av bin som för vidare nektar från den ena till den andra och dagar av noggrann torkning inne i bikupan.
Denna guide förklarar steg för steg hur honung tillverkas, från det ögonblick en bi landar på en blomma till det ögonblick en biodlare fyller en burk. Den avslutas med mad honey, som bin tillverkar på samma sätt som vilken annan honung som helst, men från en helt annan sorts blomma.
Hur tillverkar bin honung?
Bin tillverkar honung genom att samla nektar från blommor och omvandla den till honung inne i kupan. Samlarbin dricker nektar och bär den hem i en speciell mage, där enzymer börjar bryta ner sockerarterna. Tillbaka i bikupan överlämnar de nektarn till yngre arbetsbin, som tillför fler enzymer och lagrar den i vaxceller. Bina fläktar sedan med vingarna för att avdunsta vattnet tills nektarn blir till tjock honung. Slutligen förseglar de varje full cell med ett lock av bivax, vilket håller honungen lagrad tills kolonin behöver den.
Vilka bin producerar honung i en koloni
En honungsbikoloni fungerar som en liten, välorganiserad stad. Arbetarbina utför nästan allt arbete. Det är de kvinnliga bina som utgör större delen av kolonin. Drottningen lägger ägg och hanarna (drönarna) parar sig med drottningar från andra kolonier, men ingen av dem producerar honung.
Vad en arbetsbi gör beror främst på hennes ålder. Unga arbetsbin stannar inne i kupan. De rengör cellerna, matar larverna, bygger vaxkakor och tar emot nektar från återvändande samlare. Dessa kallas ofta husbin. Äldre arbetare, vanligtvis från omkring tre veckors ålder, lämnar kupan för att samla in nektar, pollen, vatten och växtharts. Dessa är samlarna.
Honungsproduktionen bygger på att båda grupperna arbetar tillsammans. Samlarna hämtar råvaran, och husbin förvandlar den till honung och lagrar den. Denna arbetsfördelning är en stor del av anledningen till att bin producerar honung så effektivt.
Hur bin tillverkar honung, med utgångspunkt i insamlingen av nektar
Allt börjar med nektar, den sockerhaltiga vätskan som blommor producerar för att locka pollinatörer. Nektar består till största delen av vatten med upplöst socker, främst sackaros, glukos och fruktos, samt små mängder andra naturliga föreningar från växten. Hur mycket socker den innehåller varierar mycket från blomma till blomma, men den är alltid betydligt tunnare än honung.
Hur bin hittar blommor
Samlarna hittar blommor genom färg och doft. Bin ser färger annorlunda än människor, inklusive ultravioletta mönster på kronbladen som leder dem mot nektarn. Ett tydligt doftspår kan också locka dem från långt håll.
När en samlare hittar en rik blomsteräng kan hon dela platsen med sina systrar. Tillbaka i kupan utför hon det som kallas vaggdansen: hon springer i en rak linje medan hon skakar på kroppen, vänder sedan tillbaka och upprepar rörelsen. Vinkeln på löpningen visar blommornas riktning i förhållande till solen, och längden på vaggdansen visar ungefär hur långt bort de ligger. Andra samlare följer dansen och flyger sedan ut till samma plats.
Att bära nektar tillbaka till bikupan
Vid varje blomma sträcker biet in sin snabel, en lång, rörliknande tunga, och suger upp nektarn. Den sväljer inte nektarn till sin matsmältningsmage. Istället hamnar den i honungsmagen, även kallad honungssäcken, en separat säck som biet använder för att transportera vätskan tillbaka till kupan.
Det krävs många blommor för att fylla honungsmagen. En honungssamlare besöker ofta dussintals blommor under en enda tur, och en full last kan väga en stor del av hennes egen kroppsvikt. Därefter flyger hon hem, ibland från flera kilometers avstånd, och gör om det flera gånger om dagen.
Redan när hon landar har omvandlingen från nektar till honung börjat. Körtlar i hennes kropp tillför enzymer till nektaren medan den fortfarande befinner sig i hennes honungsmage.
Att omvandla nektar till honung med hjälp av enzymer
Den viktigaste skillnaden mellan nektar och honung är inte bara hur tjocka de är. Det handlar också om vad som har hänt med sockerarterna. Bin omvandlar dessa sockerarter med hjälp av enzymer, naturliga proteiner som påskyndar kemiska reaktioner.
Det viktigaste är invertas. Det bryter ner sackaros, det huvudsakliga sockret i många nektarer, till två enklare sockerarter: glukos och fruktos. Honung består till största delen av dessa två sockerarter, vilket är anledningen till att den smakar och beter sig annorlunda än en sockerlösning. Balansen mellan glukos och fruktos avgör också hur snabbt honungen senare kristalliserar, eftersom glukos är det socker som bildar kristaller.
Ett andra enzym, glukosoxidas, omvandlar en liten mängd glukos till glukonsyra. Detta ger honungen dess lätt syrliga karaktär och bidrar till att den håller sig länge utan att bli dålig. Bin tillför även andra enzymer, i mindre mängder.
När en samlarbi återvänder till kupan lägger hon inte nektarn direkt i en cell. Hon överlämnar den mun-mot-mun till en husbi, som tar upp nektarn i sin egen honungsmage. Husbiet kan behålla den en stund, tillsätta fler enzymer och sedan vidarebefordra den till ett annat bi eller lägga den i en cell. Denna vidarebefordran från bi till bi blandar in fler enzymer och påbörjar torkningen av nektarn, eftersom en tunn hinna utsätts för den varma luften i bikupan varje gång.
Hur bin torkar nektar till honung
I detta skede genomgår nektarn en kemisk förändring, men den innehåller fortfarande för mycket vatten. Om den lämnas så skulle den jäsa. Nästa steg i binas honungsproduktion handlar helt och hållet om att torka ut den.
Arbetsbin lägger nektarn i de sexkantiga vaxcellerna i vaxkakan. Ofta sprider de ut den i ett tunt lager till en början eller hänger små droppar på cellväggarna, så att en större del av ytan utsätts för luft. Sedan börjar kolonin att fläkta. Rader av bin står på vaxkakan och vid bikupans ingång och slår med vingarna för att hålla luften i rörelse genom bikupan. Varm, fuktig luft trycks ut och torrare luft dras in, så att vattnet långsamt avdunstar från nektarn.
Ibland kan man höra detta skede i processen: en varm kväll under en kraftig nektarflöde kan en bikupa surra högt när bina fläktar sig genom natten.
Inuti en livlig bikupa är det varmt, cirka 35 °C nära ynglen, vilket gör att vattnet avdunstar snabbare. Under flera dagar, ibland längre, tjocknar nektarn till honung. I slutändan har vattenhalten sjunkit till cirka 17 till 18 procent, en bråkdel av vad den var när nektarn lämnade blomman.
Det är just detta låga vatteninnehåll som gör att honungen håller sig länge. Med så lite vatten och så mycket socker är honungen för koncentrerad för att jäst ska kunna växa, så den jäser inte.
Försegling av honung i bivax
När honungen i en cell är tillräckligt tjock förseglar bina den med ett tunt lock av färskt bivax. Detta håller honungen ren och förhindrar att den tar upp fukt från luften.
Bina tillverkar även vaxet. Unga arbetsbin, vanligtvis ett par veckor gamla, har vaxkörtlar på undersidan av bakkroppen. Efter att ha ätit honung producerar de små, genomskinliga vaxflingor från dessa körtlar. Andra bin tuggar och formar flingorna och använder dem sedan för att bygga nya vaxkakor och täcka över färdiga celler. Att tillverka vax kräver mycket energi, och bina förbrukar en stor del av honungen för att producera det.
För biodlare är vaxlocken en användbar indikator. En ram där de flesta cellerna är förseglade är en ram med färdig, mogen honung. Honung som skördas innan den är förseglad kan fortfarande innehålla för mycket vatten.

Hur mycket arbete krävs för att tillverka honung
Siffrorna bakom honungsproduktionen anges ofta för att visa hur mycket arbete som krävs. De varierar från källa till källa och beror på blommorna, vädret och bikolonin, så betrakta dem som ungefärliga siffror.
Man brukar säga att en enskild arbetsbi endast producerar ungefär en tolftedel av en tesked honung under hela sitt liv. Samlarbin lever bara några veckor på sommaren, och de tillbringar en stor del av den tiden med att flyga. För att producera en burk sägs det ofta att en koloni behöver göra miljontals besök vid blommor och flygningar som sammanlagt motsvarar flera resor runt jorden.
Med gott om blommor i närheten kan en koloni lagra långt mer honung än den behöver, vilket är det som gör biodling möjlig. Bina lagrar honungen för att klara sig under perioder när det inte finns några blommor, till exempel på vintern eller under långa torrperioder. En biodlare tar överskottet och lämnar kvar tillräckligt åt kolonin för att den ska kunna överleva.
Från vaxkaka till burk: Hur biodlare skördar honung
När bina har gjort sin del tar biodlaren över. Hur honungen tar sig från vaxkakan till burken är ganska enkelt, och många småskaliga biodlare gör fortfarande det mesta för hand.
Att ta ut ramarna ur bikupan
De flesta bikupor är idag byggda med löstagbara träramar, där varje ram rymmer en vaxkaka. När tillräckligt mycket av vaxkakan är förseglad öppnar biodlaren bikupan, tar försiktigt bort bina från ramarna och bär bort ramarna för vidare bearbetning. Honungen kommer vanligtvis från lådor som är placerade ovanför det huvudsakliga yngelområdet, så att biodlaren kan ta ut honungen utan att störa de unga bina.
Avtäckning och centrifugering av honungen
Vaxlocken måste först tas bort. Biodlaren skär bort dem med en uppvärmd kniv eller skrapar upp dem med ett gaffelliknande verktyg. Vaxlocken sparas och smälts senare ner till bivax.
De oavtäckta ramarna läggs i en honungsutvinnare, en trumma som snurrar ramarna snabbt. Rotationen slungar ut honungen ur cellerna, och den rinner ner längs trummans sidor och samlas i botten. Eftersom vaxkakan förblir i stort sett intakt kan biodlaren sätta tillbaka de tomma ramarna i kupan så att bina kan fylla dem igen, vilket sparar dem mycket arbete med att tillverka vax.
En del honung säljs fortfarande i vaxkakan, utan att ha extraherats. Vaxkakehonung skärs helt enkelt i bitar och förpackas som den är, med vax och allt.
Sila och låta sedimentera
Färsk honung från honungsutvinnaren innehåller bitar av vax och ibland enstaka delar av bin. Biodlaren häller den genom en sil för att fånga upp dessa. Honungen får sedan stå i en sedimenteringstank i några dagar, så att små luftbubblor och fina vaxpartiklar stiger upp till ytan och kan skummas av.
Fyllning av burken
Efter att honungen har sedimenterat hälls den upp i burkar, ofta direkt från en kran i tankens botten. Små producenter fyller oftast på burkarna som den är. Större förpackningsföretag kan också värma och finfiltrera honungen före tappning, vilket gör att den förblir klar och rinnig längre.
Hur blommor påverkar den honung som bin producerar
All honung tillverkas genom samma process, men ingen sort smakar exakt likadant. Det beror på att det är de blommor som bina besöker som avgör vad som hamnar i nektarn från början.
Akacianektar ger en ljus, delikat honung som förblir flytande under lång tid. Kastanj och ljung ger mörka, bittra eller maltiga honungssorter. Rapshonung stelnar snabbt till en fast vit klump. Bina bearbetar varje nektar på exakt samma sätt, men växternas sockerarter, färgämnen och aromer överförs till honungen och ger varje sort sin egen karaktär, inklusive färg, smak och konsistens.
Det är också så här mad honey uppstår. Det är vanlig honungsproduktion, med en ovanlig blomma som utgångspunkt.
Hur bin tillverkar Mad Honey
Mad honey tillverkas av honungsbin enligt samma steg som vi beskrev ovan: insamling, tillsats av enzymer, avdunstning av vattnet och försegling av honungen med vax. Det som skiljer den åt är den nektar som bina samlar in och, i Nepal, bina själva och var de bygger sina bon.
Rhododendronnektar
Mad honey kommer huvudsakligen från nektar från vissa vilda rododendronarter som växer i stora mängder i två bergsregioner. I Turkiet är det Rhododendron ponticum och Rhododendron luteum i skogarna ovanför den östra Svartahavskusten. I Nepal är det Himalaya-arter såsom trädrhododendronen, Rhododendron arboreum.
Eftersom bina tillverkar honung av denna nektar innehåller mad honey naturligt förekommande grayanotoxiner från rododendronnektar. Bina besöker även andra blommor som blommar samtidigt, så varje skörd innehåller en blandning av nektar, med rododendron som den huvudsakliga.

Jättebin från Himalaya på Nepals klippor
I Nepal produceras mad honey av den himalayanska jättehonungsbiet, Apis laboriosa. Till skillnad från bikupebin lever dessa bin utomhus. Varje koloni bygger en enda, stor vaxkaka som hänger under ett klipputsprång på en hög klippa, ofta med flera andra kolonier som har sina bon på samma bergvägg.
Stegen i honungstillverkningen är desamma, men de sker utomhus. Samlarbin samlar in nektar från rododendronskogarna nedanför klipporna. Husbin bearbetar den på den öppna vaxkakan, och kolonin fläktar den torr medan de klänger ihop i en tät ridå av bin som täcker vaxkakan. Honungen lagras i den övre delen av vaxkakan, nära där den fäster vid berget, medan de unga bina uppfostras längre ner.
Bikupor vid Turkiets Svartahavskust
I Turkiet tillverkas mad honey, känd som deli bal, av europeiska honungsbin i skötta bikupor. Biodlarna placerar sina bikupor i Kaçkarbergen ovanför Rize och Artvin, bland rododendronerna, under blomningssäsongen från omkring april till juni.
Här tillverkas honungen exakt enligt beskrivningen i den första delen av denna guide. Bina samlar nektar i de omgivande skogarna, bearbetar den i träkupor, fläktar den torr och förseglar den i vaxramarna. Biodlarna tar ut den när den är färdig.
Insamlingen av honungen är det sista steget, och den ser väldigt olika ut i de två regionerna – från repstegar på Himalayas klippor till ramar som lyfts ur bikupor i Turkiet.
Slutkommentarer
Honung är resultatet av att bin omvandlar en kortlivad resurs till mat som håller länge. Samlarbin hämtar nektar från blommor och arbetsbin tillsätter enzymer när de för vidare nektaren. Hela kolonin fläktar sedan på den tills den är tillräckligt tjock för att lagras och förseglar den under vax. Biodlare tar överskottet, centrifugerar ut det ur vaxkakan, silar det och fyller det på burkar. Mad honey genomgår samma process. Skillnaden ligger i rododendronnektarn i början och, i Nepal, de gigantiska bina som producerar den på öppna klippväggar.
Information på etiketten
Aldrig mer än 5 g per dag – mindre än en jämn tesked, endast för vuxna.
Att äta mer än 5 g per dag kan orsaka yrsel, illamående, kallsvett och lågt blodtryck. Om detta inträffar, sluta, drick vatten och vila; om symtomen är allvarliga, ring 112 eller uppsök läkare. Rekommenderas inte för barn, under graviditet eller amning, för personer med hjärt- eller blodtrycksbesvär, eller vid allergi mot honung. Tar du läkemedel? Rådfråga din läkare först.
Detta är en serveringsrekommendation för Real Mad Honey.




