Nepalesisk och turkisk mad honey tillverkas av olika biarter, från olika rododendronarter, och samlas in på helt olika sätt. Det är en betydligt större skillnad än vad de flesta jämförelser erkänner, och det förklarar varför de två skiljer sig så tydligt åt i burken istället för att vara regionala variationer av en och samma produkt.
Nepalesisk honung är mörkare, tjockare och mer hartsartad, medan turkisk honung är ljusare, mjukare och sötare. Ingen av dem är bättre, och valet mellan dem handlar om smak och ursprung snarare än om någon kvalitetsmått.
Det korta svaret
Skillnaden genomsyrar varje steg i produktionen. Nepalesisk mad honey kommer från vilda kolonier av världens största honungsbi, byggda på Himalayas klippväggar och nådda via repstegar. Turkisk mad honey kommer från skötta bikupor med den europeiska honungsbien, som flyttas ut till ängarna vid Svarta havet under blomningssäsongen.
Honungen återspeglar detta. De nepalesiska burkarna innehåller mörkare, tjockare och mer bitter honung, medan de turkiska burkarna innehåller ljusare, tunnare och sötare honung, och skillnaden märks redan vid första smaken.
Det som de båda har gemensamt är att de har sitt ursprung i rododendronnektar. Båda innehåller naturligt förekommande grayanotoxiner från den nektaren, och båda varierar mellan skördarna på sätt som är viktigare än ursprunget på etiketten.
Varifrån den nepalesiska och turkiska Mad Honey kommer
mad honey nepalesiska mad honey kommer från bergsdistrikten i centrala Nepal, där Lamjung, Myagdi och den vidare Annapurna-regionen hör till de områden som oftast förknippas med den. Bikuporna ligger på klippväggar på höjder över 2 500 meter, i terräng som inga vägar når och där inga fordon kan ta sig fram.
Turkisk mad honey kommer från de fuktiga, skogsklädda sluttningarna längs Svarta havets kust, särskilt genom Kaçkar-bergskedjan och provinserna kring Rize och Trabzon. Klimatet där är ovanligt fuktigt för regionen, vilket är precis vad de aktuella växterna behöver för att sprida sig.
Höjden över havet är den väsentliga skillnaden mellan de två landskapen. De höga sluttningarna i Himalaya hyser en gles växtlighet där rododendron utgör en stor del av det som en koloni kan nå, medan Svarta havets kust har en rikare blandning där de relevanta arterna dominerar genom ren täthet snarare än genom brist på konkurrens.
Båda regionerna har producerat mad honey i århundraden, även om de skriftliga källorna skiljer sig avsevärt åt. Den turkiska ”deli bal” förekommer i grekiska källor från 401 f.Kr., medan den nepalesiska traditionen dokumenterades betydligt senare trots att den inte är yngre.
Vilka bin producerar Mad Honey?
Biet är den enskilt största skillnaden mellan de två, och det är anledningen till att skördemetoderna skiljer sig så helt åt. Nepalesisk mad honey produceras av Apis laboriosa, den himalayanska jättehonungsbiet och världens största biart. Arbetarbina blir nära tre centimeter långa, nästan dubbelt så långa som en europeisk honungsbi, och arten bygger enstaka enorma vaxkakor utomhus under klipputsprång som vetter mot söder, där berget håller värmen och skyddar kolonin från vinden.
Det avgörande faktumet är att den inte går att hålla i fångenskap. Varje försök att flytta dessa kolonier till konventionella bikupor har misslyckats, eftersom arten inte har utvecklats för att bygga bo i slutna utrymmen och överger alla strukturer den placeras i. Det finns ingen odlad version av nepalesisk mad honey, och det har aldrig funnits någon.
Turkisk mad honey produceras av Apis mellifera, den europeiska honungsbiet, som är den art som ligger bakom nästan all kommersiell honung världen över. Den bygger bo i håligheter, tål hantering och kan flyttas mellan olika platser, vilket är det som överhuvudtaget gör den turkiska metoden möjlig.
Vilka rododendronarter producerar Mad Honey?
Växterna skiljer sig lika mycket åt som bina, och de står för en stor del av skillnaden i smak och karaktär. Rhododendron arboreum är den art som oftast förknippas med nepalesisk mad honey. Den växer som ett träd snarare än en buske, sprider sig över breda höjdzoner genom Himalaya och blommar intensivt under vårmånaderna. Pollenstudier av nepalesisk honung visar genomgående att den är mångblommig, med rhododendron som dominerande men sällan ensam, eftersom kolonierna samlar nektar över ett brett spektrum av höjdlägen och växtgemenskaper.
Rhododendron ponticum och Rhododendron luteum är de turkiska arterna, de lila- och gulblommiga buskarna som täcker sluttningarna vid Svarta havet. De växer i sammanhängande bestånd som är tillräckligt täta för att dominera allt annat som blommar i närheten, vilket ger en mer enhetlig blomprofil än blandningen från Himalaya.
Denna skillnad i blommans sammansättning påverkar vad som hamnar i burken. Turkisk honung tenderar att variera mindre mellan skördar eftersom bina arbetar med ett smalare utbud av växter, medan nepalesisk honung varierar mer eftersom blandningen förändras från dal till dal och från säsong till säsong. Var mad honey kommer ifrån beskriver dessa förhållanden mer detaljerat.
Hur Mad Honey skördas i Nepal och Turkiet
De två metoderna har nästan ingenting gemensamt utöver slutprodukten, och kontrasten är det tydligaste exemplet på hur olika dessa två honungssorter hamnar i en burk.
Skörd från klipporna i Nepal
Grupper på tio till femton personer arbetar på en enda klippa under blomningsperioden, främst under april och maj, och ibland följer en mindre skörd på hösten. Stegar flätade av bambu och rep släpps ner från klippkanten; en eller två skördare klättrar ner till boet medan resten hanterar repen ovanifrån, och rök som stiger upp från botten driver bort bina från vaxkakorna.
Delar av vaxkakorna skärs loss med långa pålar och sänks ner till marken i flätade korgar. Boen ligger vanligtvis tjugofem meter eller mer över dalbotten, och en enda klippa kan ta en hel dag att skörda.
Skötta bikupor i Turkiet
Biodlare flyttar bikuporna till högt belägna ängar medan rododendronerna blommar och skördar ramarna på traditionellt sätt, vilket är småskalig lantlig biodling snarare än honungsjakt. Bikuporna kan flyttas, men rododendronbestånden kan inte det, så en biodlare placerar kolonierna nära det som redan finns etablerat och redan står i blom.
Den praktiska konsekvensen av båda dessa faktorer är utbudet. De nepalesiska skördarna begränsas av antalet tillgängliga klippor och antalet personer som är villiga att klättra upp på dem, medan det turkiska utbudet är mer stabilt eftersom processen går att upprepa och blomningsperioden är längre.
Hur smakar och ser de ut?
Skillnaderna märks redan innan man smakar. Nepalesisk honung har en färg som sträcker sig från mörk bärnsten till rödbrun, är märkbart tjockare än de flesta honungssorter och kristalliserar lätt när den står. Smaken inleds med sötma men övergår sedan till jordig och hartsartad, med en tydlig bitterhet i eftersmaken.
Turkisk honung har en färg som sträcker sig från blekguld till ljus bärnsten, rinner mer fritt och har en blommig och svagt örtig doft snarare än en hartsartad. Sötman kommer först, följd av bitterheten, som är mildare genomgående.
Ingen av profilerna är fastställd. Båda varierar beroende på den specifika skörden, och en ljus nepalesisk burk eller en mörkare turkisk är fullt möjlig beroende på säsong och föda, vilket är anledningen till att utseendet är en dålig indikator på ursprung och en ännu sämre på halten av grayanotoxin.
Vilken innehåller mest grayanotoxin, den nepalesiska eller den turkiska?
Nepalesisk honung innehåller i allmänhet mer grayanotoxin, och orsakerna är strukturella snarare än tillfälliga, även om genomsnittsvärdena inte är lika tillförlitliga som jämförelsen antyder.
Genomsnittsvärdena stämmer, men de enskilda burkarna gör det ofta inte. En skörd från Turkiet kan innehålla mer grayanotoxin än en från Nepal, eftersom båda beror på vilka växter som dominerade födan, koloniens höjd över havet och vädret under säsongen.
Det är den praktiska gränsen för alla jämförelser av ursprung. Etiketten anger snarare den troliga karaktären än det uppmätta innehållet av grayanotoxin, och endast en laboratorieanalys av det specifika partiet fastställer vad en viss burk innehåller. Vad mad honey är förklarar varför dessa siffror varierar så mycket mellan skördarna.
Vilken ska du köpa?
Valet handlar mer om smak och preferenser än om kvalitet, eftersom inget av ursprungen är bättre än det andra och båda passar olika köpare:
- En sötare, mer blommig honung. Turkisk passar bättre, eftersom sötman kommer först och bitterheten är mildare.
- Den mörkaste, mest hartsrika honungen. Den nepalesiska honungen har den mörkare, tyngre profilen som de flesta menar när de talar om mad honey”.
- Ogillar bitterhet. Den turkiska varianten är betydligt mildare för gommen, och eftersom sötman kommer först blir den mer tilltalande.
- Att köpa för traditionens skull. Nepali förmedlar berättelsen om skörden från klipporna, vilket är viktigt för alla som köper honung och bryr sig om var den kommer ifrån och hur den skördas.
-
Stabil tillgänglighet. Leveranserna från Turkiet är mer pålitliga under hela året, medan lagret från Nepal bygger på två korta skördar och säljs slut mellan dem.
-
Prova båda. Små burkar av varje sort kostar mindre än att bestämma sig för en sort och upptäcka vilken man föredrar först efteråt.
Oavsett vilket som gäller är batchrapporten viktigare än ursprunget. En testad burk från Turkiet är en känd storhet, medan en otestad burk från Nepal inte är det, oavsett vilken som i genomsnitt innehåller mer grayanotoxin.
Var kan man köpa nepalesisk och turkisk Mad Honey
De flesta säljare har ett ursprung i lager och beskriver det i allmänna termer, vilket gör att köparen väljer mellan säljare snarare än mellan olika honungssorter. Real Mad Honey har båda. Den nepalesiska honungen skördas vilt på över 3 500 meters höjd av etablerade honungsjägarsamhällen i Himalaya, och den turkiska honungen kommer från små familjeföretag längs Svarta havet som har tillverkat den i generationer.
Varje sats analyseras av ett oberoende laboratorium före försäljning, och rapporten publiceras för den specifika satsen i butikshyllan istället för i sammanfattad form. Skördar som inte uppfyller de godkända standarderna kasseras istället för att blandas in i nästa sats. Detta gör det möjligt att välja ursprung utifrån karaktär, samtidigt som siffrorna visar halten av grayanotoxin – vilket är den enda kombinationen som besvarar båda frågorna.
Burkarna finns i storlekar från 50 g till 500 g för båda ursprungsländerna, beställningar skickas inom EU utan tullavgifter och en 60-dagarsgaranti gäller för oöppnade returer.
Slutsats: Den verkliga skillnaden
Två biarter, två grupper av rododendron och två helt skilda traditioner ger upphov till nepalesisk och turkisk mad honey. Det är en större skillnad än vad uttrycket ”regional skillnad” antyder, och det förklarar varför de två burkarna skiljer sig så tydligt åt istället för att bara smaka lite olika.
Nepalesisk honung är i genomsnitt mörkare, tyngre och har högre halt av grayanotoxin; den utvinns från vilda kolonier på klippor i ett glesbefolkat alpint landskap där rododendron dominerar det som bina kan nå. Turkisk honung är ljusare, mjukare och sötare, producerad av skötta bikupor bland en rikare blandning av växter vid kusten.
Det som ingen av etiketterna avgör är burken. Båda varierar så mycket mellan skördarna att genomsnittsvärdena regelbundet inte stämmer för enskilda partier, vilket innebär att ursprunget fungerar som en vägledning för karaktären och partirapporten som den enda vägledningen för grayanotoxinhalten.
