Himalaya Mad Honey: Skördad för hand på 3 500 meters höjd

mad honey från Himalaya kommer från vilda kolonier som byggts på vertikala bergväggar över 3 500 meter, dit människor når en eller två gånger om året genom att klättra med rep. Det finns ingen odlad version, inget kontrollerat alternativ och inget sätt att öka den mängd som hämtas ner från dessa klippor.

Denna enda omständighet förklarar nästan allt annat kring produkten. Sällsyntheten, priset, variationerna mellan burkarna och anledningen till att en säsong kan gå utan att det finns mycket att sälja – allt detta beror på en skörd som begränsas av naturen snarare än av en producent.

Varifrån Himalaya Mad Honey kommer

Honungen kommer från bergsregionerna i centrala Nepal, där Lamjung, Myagdi och den vidare Annapurna-regionen hör till de områden som är mest förknippade med den. Bikuporna ligger på klippväggar på höjder över 3 500 meter, i terräng som ingen väg når och där inga fordon kan ta sig fram.

Det är höjden över havet som gör dessa platser produktiva. Över 3 000 meter tunnas växtligheten ut kraftigt, och rododendron utgör en betydligt större andel av det som en samlande koloni kan nå än vad de någonsin skulle göra på lägre höjder. Denna koncentration är själva poängen, eftersom de aktiva ämnena endast når honungen i tillräcklig mängd när bina bearbetar dessa blommor intensivt snarare än sporadiskt.

Tidpunkten begränsar det ytterligare. Rhododendronblommorna blommar under några veckor i april och maj, och det är under den perioden som årets huvudskörd sker, med en mindre höstskörd som ibland följer efter att huvudblomningen är över.

Vilka bin och blommor ger upphov till Mad Honey

Varken biet eller blomman producerar mad honey på egen hand, och Himalaya är en av de få platser där båda förekommer tillsammans under rätt förhållanden.

Apis laboriosa, den himalayanska jättehonungsbiet, är världens största biart och nästan dubbelt så stor som det europeiska honungsbiet. Den bygger enstaka enorma vaxkakor utomhus under klipputsprång, väljer södervända klippor som håller kvar dagens värme och samlar nektar på höjder upp till cirka 4 100 meter. Den kan inte heller hållas i fångenskap, eftersom arten inte har utvecklats för att bygga bo i slutna utrymmen och överger alla bikupor den placeras i, vilket är anledningen till att skörden i Himalaya aldrig har odlats och aldrig kommer att odlas.

Blommorna tillför allt det som biet inte kan. Rhododendron arboreum och besläktade höghöjdsarter producerar nektar som innehåller grayanotoxiner – de föreningar som skiljer denna honung från alla andra sorter – och dessa föreningar finns i blomman redan innan biet hinner anlända. Det är grayanotoxinerna som skiljer denna honung från alla andra sorter, och vad mad honey är samt hur den skiljer sig från vanlig honung behandlas utförligt i detta sammanhang.

Sätter man ihop dessa två faktorer blir helheten ovanligt ömtålig. En biart som inte kan flyttas, som livnär sig på ett smalt utbud av växter som blommar under några veckor, på klippor som råkar ligga just där båda dessa förhållanden sammanfaller.

Hur honungen utvinns

För att nå ett bo måste man ta sig ner till det. Stegar vävs av bambu och rep och släpps ner från klippkanten, och en eller två skördare klättrar ner till vaxkakan medan ett team på tio till femton personer hanterar linorna ovanför och samlar in det som kommer ner.

Rök stiger upp från klippans fot för att driva bort bina från vaxkakorna, och delar skärs sedan loss med långa pålar och sänks ner i flätade korgar. Boen ligger vanligtvis tjugofem meter eller mer över dalbotten, och en enda klippa kan ta en hel dag att skörda.

Arbetet har alltid varit farligt. Branta stup, instabilt berg, oförutsägbart väder och timmar hängande i rep är förhållandena, och i generationer arbetade skördarna med handtvinnade rep, utan säkerhetsselar och utan skyddskläder överhuvudtaget. Det börjar nu förändras, eftersom köparna tillhandahåller lämplig utrustning inför varje säsong, även om den grundläggande risken förblir densamma som alltid. Traditionen bakom dessa jakter dokumenteras mer ingående i ett separat avsnitt.

Vem skördar Mad Honey

Gurung-samhällena i det nepalesiska höglandet har skördat denna honung i generationer, och den kunskap som krävs finns hos familjerna snarare än hos någon institution. Att avläsa en klippa, bedöma vädret, veta vilka bon som är färdiga och hur man hanterar en repstege på ett säkert sätt är färdigheter som förs vidare från en generation till nästa genom att utföra arbetet tillsammans med någon som redan kan det.

Denna kunskapsöverföring är mer sårbar än den låter. Traditioner i Himalaya upphör sällan för att människor glömmer dem, utan för att de inte har råd att stanna kvar, och när det lokala arbetet ger för dålig lön skickar familjerna sina ungdomar utomlands för fysiskt krävande arbeten under dåliga förhållanden. Kunskapen försvinner med dem.

Betalning är därför den praktiska formen som bevarandet tar. Köpare som betalar jägare och lokala samarbetspartners över den regionala medianen gör det till ett ekonomiskt förnuftigt val snarare än ett sentimentalt, vilket bevarar kompetensen i byn, håller inkomsterna stabila över säsongerna istället för att de kommer som en engångsvinst, och cirkulerar pengar genom den bredare lokala ekonomin.

Skörd utan skador

En ökande efterfrågan på en vild produkt innebär oftast ökad utvinning, och den uppenbara oron när det gäller Himalaya-honung är att klipporna och kolonierna utnyttjas hårdare för varje år.

I praktiken är det tvärtom, och orsaken är snarare lokal än regleringsmässig. Dessa samhällen betraktar skogen som sitt hem och sitt arv snarare än som en resurs att utnyttja, och deras försörjning är beroende av att kolonierna återvänder. I praktiken innebär det fyra saker:

• En del av varje vaxkaka lämnas kvar så att kolonin kan återhämta sig och producera igen

• Insamlingen sker endast inom de fastställda tidsfönstren, så att bina får möjlighet att återuppbygga sina bon utanför dessa perioder

• Volymen får aldrig ökas genom att tvinga fram extra resor när lagret börjar ta slut

• Arbetet utförs av samma lokala grupper istället för nya arbetslag som kallas in för att öka produktionsvolymen

Var och en av dessa faktorer minskar avkastningen jämfört med vad som skulle kunna skördas, vilket är poängen. Att tömma ett bo ger mer honung den här säsongen och mindre varje säsong därefter, och att driva jägare till ytterligare skörd är precis så ett vilt system försämras.

Genom att samarbeta med etablerade partners kan allt detta säkerställas. En köpare med en långvarig relation vet var honungen kommer ifrån, vem som har skördat den och hur, vilket gör hållbara metoder till något som kan verifieras snarare än att bara påstås.

Var hittar man äkta honung från Himalaya

Det mesta av den honung som säljs som ”Himalaya-honung” har aldrig varit i närheten av en klippa. Ordet beskriver en bergskedja som sträcker sig över flera länder och förbinder inte säljaren till någonting, vilket är anledningen till att det förekommer så ofta på burkar utan angivelse av region, skördeperiod eller siffror.

Real Mad Honey köper in sin honung från de Gurung-samhällen som ägnar sig åt honungsjakt och som beskrivits ovan, och betalar priser över medianen direkt istället för att köpa via mellanhänder. Företaget tillhandahåller dessutom rep, selar och skyddsutrustning inför varje jaktsäsong. Relationen är tillräckligt specifik för att regionerna och jägarna ska vara kända snarare än att man måste gissa sig till dem.

Ursprungsangivelsen fastställer var honungen kommer ifrån. Testningen fastställer vad den innehåller. Flera prover tas från varje skörd, ett oberoende laboratorium mäter GTX I och GTX III, och endast partier med bekräftade koncentrationer godkänns, medan allt som inte uppfyller kraven avvisas istället för att blandas in i nästa parti. Dessa rapporter publiceras för det parti som är till salu istället för att sammanfattas.

Resultatet blir en burk vars ursprung kan namnges och vars innehåll går att läsa, vilket är mer än vad ordet ”Himalaya” någonsin skulle kunna garantera på egen hand.

Slutsats: Vad sällsynthet egentligen kostar

mad honey från Himalaya är sällsynt av skäl som inte går att lösa med tekniska medel. En biart som inte accepterar en bikupa, en blomningsperiod som mäts i veckor, klippor som endast kan nås till fots och med rep, samt samhällen som är så små att själva hantverket är hotat.

En del av denna knapphet är ett val snarare än något påtvingat. Att lämna kvar vaxkakor åt kolonierna och vägra att tvinga fram extra skörd minskar mängden som hamnar i burken, och en säljare som inte gör detta skulle kunna producera mer honung på kort sikt till en kostnad som klipporna så småningom skulle få betala.

Det som köparen då står kvar med är en produkt där begränsningarna är själva poängen. Det begränsade utbudet, variationerna mellan skördarna och priset kan alla spåras tillbaka till samma källa, nämligen en honung som endast finns där människor är villiga att klättra för att hämta den och tillräckligt återhållsamma för att inte ta allt.